Kaffe & Småkakor

Visst är hösten underbar. Vackra löv som faller, mysigt regn som gör att man gör mysiga saker hemma. Mysigt med alla ljus man tänder, kyrkogårdarna på Alla Helgons Dag. Raggsockor och mystofflor gör det hela ännu bättre. Men mitt i allt det mysiga, önskar jag mig ett eget hem, där jag kan göra det mysigt för mig själv.

Det finns så mycket jag vill göra, men är jag för feg? För feg för vad andra ska tycka och reagera? Eller ska jag bara ta mig i kragen och göra precis så som jag vill. Skita i att hela tiden höra den där rösten som får mig att må illa. Hennes röst som gör så ont ibland, men som jag förhoppningsvis en dag kommer att förstå. Det är svårt.

Idag har det varit ganska lugnt på b.young, det har inte hänt så speciellt mycket. Jag klädde om dockorna inne i butiken och städade mest hela eftermiddagen. Men sådana dagar är rätt skönt ibland.


Det har kommit en hel del fina saker nu, så kul!


Jag saknar Noa Noa, pratade med Lizzy idag, hon är så söt. Hon ville att jag skulle hämta min rot till blomma som vi beställde under vår utflykt i somras. Så imorgon blir det lite fika och samtal på Noa Noa. Det ska bli mysigt.

Har inte så mycket mer att tillägga idag så här kommer en text.

Adjö

Dimman där ute är tjock och tät

den lättar våra sinnen

mörkret täcker himmeln mer för var dag

vi tänder ljus under våra tak

Väntan på vad som kommer hända vet ingen

alla är bara ensamma och rädda

pojken på gården gråter

man kan se hans ögon sprängas

sprängas av tårar och rädsla för vad som väntar

vad som väntar vet ingen

men trädens löv dem viskar

löven viskar och tisslar över vindens hat

hatet endast pojken på gården kände

folk stod i deras fönstren och såg

vindens hat blåsa hårt

mot pojken med de sprängda ögonen

plötsligt faller trädet av sin stam

löven viskar nu ej mer

pojken slutar gråta för en stund

pojken ställer sig upp, förunderligt stum

Folk släcker ljuset de just tänt

väntan på nått hemskt

pojken de ej kan skåda längre,

föll ner under trädets stam