Kaffe & Småkakor

Det är du, inte jag. Du som natt, jag som dag.
Vi är två helt olika slag av stjärnor, månar och djupa hav.
Vi är saker som dör, men föds igen.
Spegelbilden av oss båda är så lik, kom och titta kom och skåda.
Ett djupt hav och en spegelbild av dig
blir  tillslut det stora hela utav mig.

Onda demoner gör cirklar över våra huvuden, dom färgar
din ögon så svarta.
En svart tår rullar sakta ner för din kind, du börjar sakta försvinna in.
Du var barnet jag en gång ville rädda, men mörkret hade redan nått ditt land.
Och där stod jag på en annan strand med ditt svarta hjärta i min hand.

Du stod där med skräcken i din blick,
Viskade frågande varför jag gick?
Hur kunde detta barn ens säga så, jag som hade kämpat så.
Hjärtat jag nu höll i min hand, var mycket svagt, kände knappt ett enda slag.

När jag för sista gången vände mig om för att möta hans blick, var han borta, då hörde jag träden viska hans namn, men alldeles för långt borta…

Med en duns ramlade hjärtat ur min hand, nu hade det svarta även skådat min strand.
Träden viskade våra namn i takt med lövens fall…

Vi var barnen som ville bli räddade.